Historia utan sammanhang
På bloggen Världen Österut har ekonomhistorikern Anu Mai Köll i en artikel, "Terrorns
grammatik" presenterat sin bok "The Village and the Class War" om
händelseutvecklingen på den estniska landsbygden 1947 - 48
http://www.sallskapet.org/ostblog/?p=2981
Det är en viktig pusselbit som Anu Mai Köll presenterar om en av baltstaterna. Det är ingen vild gissning att tro att det gick till på samma sätt i hela Baltikum.
Problemet är att pusselbiten hålls avskuren från ett större sammanhang, när Köll i bloggartikeln därutöver kommer med politiska slängar som i och för sig väl brukar anses comme-il-faut i vårt land - på grund av den offentliga historieskrivning vi har, lika bristfällig som mittfåremediernas dagliga nyhetsförmedling. Baltikum är inget isolat avskuret från världen runt om. Bönderna blev offer i ett mycket större spel, där västliga medier skylt över vad som egentligen pågick i det stora.
Vi kan börja någonstans i slutet av den aktuella tidsperioden kring andra världskriget där Köll rör sig, med sommaren 1945. Sovjetunionen har besegrat Nazityskland, under oerhörda offer, mänskliga och materiella. Bakom segern - om man kan uttrycka sig så - ligger ofattbara 25 miljoner döda - kanske ännu fler - av landets medborgare, oräkneligt antal invalider och ett väldigt landområde fullständigt lagt i grus och aska, efter många års krig.
Den gigantiska frågan var, hur detta land skulle resas igen, med en befolkning i de arbetsföra åldrarna brutalt decimerad av kriget. Bostäder, fabriker och mat, ur vad skulle detta skapas? Så drabbas landet av en brännande torka sommaren 1947, en redan prekär matsituation blir ödesdiger och massvälten slår åter till. Det är i detta sammanhang man kan se pressen på Baltikums bönder. Väst tänker inte hjälpa till, om man inte samtidigt får ta kontroll över landet (kallad Marshallhjälp) - samma västliga strävan till övertagande har återkommit senare mycket tydligt, under Jeltsin.
Dessutom gjorde väst 1947 klart att man inte tänkte fullfölja en tidigare överenskommelse mellan de "tre stora" om att skapa ett avmilitariserat neutralt Tyskland - kanske såsom det Österrike blev efter 1955. I stället påbörjar USA skapandet av sitt Västtyskland, där gamla nazister inte bara tolereras utan kunde favoriseras för sin antikommunistiska hållning. Det sovjetiska motdraget var den, ur dess synpunkt, misslyckade Berlinblockaden.
Tyskland skulle snabbt komma att återmilitariseras, nu inom ramen för Nato, en organisation vars syften var helt andra än de föregivet defensiva, vilket blivit tydligt om inte förr så framme i våra dagar när Nato klättrar ända in på Rysslands gränser. Trots alla västliga löften som gavs till Gorbatjov vid Tysklands enande.
USA fortsätter från 1946 med en forcerad kärnvapenutveckling, med alla sina provsprängningar på Bikiniatollen. Ett redan förhärjat land, Sovjetunionen, kunde bara bäva - eller under enorma uppoffringar försöka kravla sig upp ännu en gång som man gjorde från ett militärt underläge 1941 till seger 1945. Det är klart att detta i det läget inte var ett uppdrag för en söndagsskollärare.
Köll skriver att Estland blev olagligt annekterat av Sovjet 1940 - 41. Det ska väl tolkas med samma innebörd som att visst, andra världskriget var olagligt - men det imponerar knappast. Inte heller idag synes folkrätten spela någon roll för den militärt överlägsne. Tysklands uppladdning för krig hade då pågått länge, med Västs samtycke.
Alexander Werth, den store brittiske journalisten som följde Sovjet från insidan under större delen av kriget, har skrivit att ockupationen av Baltikum var militärstrategiskt nödvändig, i det läge som uppstod efter Frankrikes snabba fall i juni 1940. Efter det framstod det för de klarsynta som uppenbart vilken vändning kriget skulle ta. Det gällde därför att skapa en försvarszon så långt bort från Sovjetunionen som möjligt - att den dessvärre inte skulle räcka kom fram vid tre krigsspel som genomfördes i Moskva vårvintern 1941, med bl.a. Stalin, Zjukov och Semjon K. Timosjenko närvarande men hemliga för den övriga militärledningen. Icke-angreppsavtalet 1939 mellan Tyskland och Sovjetunionen hade varit ett sätt att skjuta det väntade kriget så långt som möjligt framåt i tiden men Paris fall skakade grunden för avtalet.
Väst hållning under hela 1930-talet antydde alltså mer än väl att man lät Tyskland rusta sig för ett framtida krig mot Sovjetunionen - nazismen var ett säkert kort i kampen mot bolsjevismen. Alla försök under 30-talet från Sovjetunionen att åstadkomma pakter med väst för att trygga freden hade avspisats, av väst! Västs "neutrala" hållning i spanska inbördeskriget medan det tidigare nedrustade Tyskland på plats tilläts skaffa sig militär stridserfarenhet under Hitlers ledning. "Anschluss" av Österrike 1938 utan stora protester från Väst. Neville Chamberlains "fred i vår tid" med Münchenavtalet hösten 1938 - Chamberlain var mannen som representerade Citys finanskvarter - en överenskommelse som ändå följdes av Tysklands ockupation och uppdelning av Tjeckoslovakien på våren 1939. Det senare ledde till så starka folkliga protester i England, att det framtvingades en överenskommelse mellan England, Polen och Rumänien för att förhindra Tysklands expansion. Innebörden av det avtalet gjorde Hitler osäker och fick honom att föreslå en icke-angreppspakt med Sovjetunionen, som med detta fick en möjlighet att vinna en tids respit.
Att vanliga människor kommer i kläm i den situation som uppstod efter kriget får vi reda på av Köll. Men ingenstans nämner hon att det i de baltiska staterna under kriget fanns nationella grupper som av fri vilja deltog i tyskarnas utrotningar, i var och en av staterna. Inget nämns om vad som föregick kriget. Förvånansvärt lätt glider hon förbi diktaturerna under mellankrigstiden. I Estlands beskrivs regimen med lätt hand som auktoritär. Hur behandlades arbetar- och fackföreningsrörelser i mellankrigstidens Baltikum, där bonderörelsen var stark efter att bönderna efter ländernas frigörelse tilldelats jord från de tyska godsen. Hur var arbetslösheten? Vad betydde det för arbete och sysselsättning att länderna skars av från sina gamla affärsförbindelser österut. Tallinn, Riga och Memel (Klaipeda) var stora utförselhamnar från det gamla Ryssland, men stoppades efter första världskriget av väst i deras invasionskrig mot Rådsryssland! Vad betydde detta för en tidig eftersläpning i baltländernas ekonomiska utveckling? Likheter med dagens ekonomiska utveckling, där den arbetsföra befolkningen tvingas bort från länderna, av en rigid ekonomisk politik?
Det här är mer allmänna frågor som naturligtvis inte fanns utrymme för Köll att nu behandla kring Baltikum men som ändå blev aktuella genom hennes svepande formuleringar i blogginlägget, om så mer i förbifarten.
Jan Hagberg
måndagen den 20:e maj 2013
tisdagen den 26:e mars 2013
Kildén & Åsman på irrvägar
De svenska trotskisterna som stöder terroristerna i Syrien och deras
"revolutionära" kamp för att införa en fundamentalistisk sunniregim i
Syrien ter sig alltmer förvirrade.
World Socialist Web, som i alla fall är officiellt organ för fjärde
internationalen har en helt annan syn.
Idag har de en utmärkt ledare på temat The CIA war against Syria:
http://www.wsws.org/en/articles/2013/03/26/pers-m26.html
En bra påminnelse om att man bör göra skillnad på trottar och trottar.
Stefan Lindgren
"revolutionära" kamp för att införa en fundamentalistisk sunniregim i
Syrien ter sig alltmer förvirrade.
World Socialist Web, som i alla fall är officiellt organ för fjärde
internationalen har en helt annan syn.
Idag har de en utmärkt ledare på temat The CIA war against Syria:
http://www.wsws.org/en/articles/2013/03/26/pers-m26.html
En bra påminnelse om att man bör göra skillnad på trottar och trottar.
Stefan Lindgren
onsdagen den 20:e mars 2013
En ny återvändsgränd för skolan?
Efter ett antal decennier med en mer på fostran inriktad ideologistyrd skola - arbetsformerna sattes före själva ämnesinnehållet - är vi nu på väg mot en mer på kunskap inriktad marknadsstyrd skola. Som uttryck för det senare tilldelas idag eleverna en så kallad elevpeng, som de skall använda på denna nya marknad. Men vilken är den?
Ja, det är det inte så svårt att se. Det handlar om elevplatser. Skolorna säljer och eleverna köper. Och väljer. För till elevpengen är i denna sköna nya värld kopplad ytterligare en komponent. Nämligen det så kallade fria skolvalet. Den enskilde eleven bestämmer själv vilken skola han eller hon skall gynna med sin elevpeng.
Idag är alla överens om att det ideologistyrda projekt, som jag just nämnde, var en återvändsgränd. De svenska eleverna blev i internationella jämförelser bara sämre och sämre. Men vad är det som talar för att inte också det nu aktuella marknadsstyrda projektet kommer att visa sig vara en återvändsgränd. De svenska elevernas prestationer i internationella jämförelser kommer att fortsätta att falla fritt.
Varför är det t.ex. i vår hedonistiska tid - Winston Churchills berömda "blod, svett och tårar"-erbjudande från 1940 är det väl idag bara idrottsvärlden som köper - självklart att de skolor kommer att vinna slaget om elevernas gunst, som bjuder på det mesta slitet. Är inte den raka motsatsen det mest sannolika utfallet. Belöningen för mödan är ju i det här sammanhanget inte direkt omedelbar. För att uttrycka det mycket försiktigt. Lika litet som bestraffningen för motsatsen är det. Och att bortse från det är ungefär lika riskfritt som det är att bortse från tyngdlagen. Men idag blundar alla för vad konsekvenserna av detta kommer att bli.
Inte ens genom att sätta Georg Stiernhielms klassiska hjältedikt om Hercules vid skiljovägen från 1658 - Vad skulle han välja? Fru Lusta eller fru Dygd? Den breda stigen eller den smala? - i händerna på eleverna kommer vi att kunna råda bot på detta. Att tro något annat vore mer än lovligt naivt. Och dessutom är det ju ett bra tag sedan denna hjältedikt upphörde att vara obligatorisk läsning i svenska skolan.
Ideologiprojekt och marknadsprojekt i all ära alltså. Men vore det kanske ändå inte klokast att låta eleverna i skolan bara vara just elever. Och skolan bara skola.
Bo Persson, Piteå
Ja, det är det inte så svårt att se. Det handlar om elevplatser. Skolorna säljer och eleverna köper. Och väljer. För till elevpengen är i denna sköna nya värld kopplad ytterligare en komponent. Nämligen det så kallade fria skolvalet. Den enskilde eleven bestämmer själv vilken skola han eller hon skall gynna med sin elevpeng.
Idag är alla överens om att det ideologistyrda projekt, som jag just nämnde, var en återvändsgränd. De svenska eleverna blev i internationella jämförelser bara sämre och sämre. Men vad är det som talar för att inte också det nu aktuella marknadsstyrda projektet kommer att visa sig vara en återvändsgränd. De svenska elevernas prestationer i internationella jämförelser kommer att fortsätta att falla fritt.
Varför är det t.ex. i vår hedonistiska tid - Winston Churchills berömda "blod, svett och tårar"-erbjudande från 1940 är det väl idag bara idrottsvärlden som köper - självklart att de skolor kommer att vinna slaget om elevernas gunst, som bjuder på det mesta slitet. Är inte den raka motsatsen det mest sannolika utfallet. Belöningen för mödan är ju i det här sammanhanget inte direkt omedelbar. För att uttrycka det mycket försiktigt. Lika litet som bestraffningen för motsatsen är det. Och att bortse från det är ungefär lika riskfritt som det är att bortse från tyngdlagen. Men idag blundar alla för vad konsekvenserna av detta kommer att bli.
Inte ens genom att sätta Georg Stiernhielms klassiska hjältedikt om Hercules vid skiljovägen från 1658 - Vad skulle han välja? Fru Lusta eller fru Dygd? Den breda stigen eller den smala? - i händerna på eleverna kommer vi att kunna råda bot på detta. Att tro något annat vore mer än lovligt naivt. Och dessutom är det ju ett bra tag sedan denna hjältedikt upphörde att vara obligatorisk läsning i svenska skolan.
Ideologiprojekt och marknadsprojekt i all ära alltså. Men vore det kanske ändå inte klokast att låta eleverna i skolan bara vara just elever. Och skolan bara skola.
Bo Persson, Piteå
onsdagen den 20:e februari 2013
Estlands sak är vår?
Har Sverige självmant - utan att vara med i Nato - tagit på sig de speciella förpliktelser som ett medlemskap i Nato innebär? Ja, är det inte det som Johan Johansson moderat riksdagsledamot i försvarsutskottet nu - den 16 februari - för tredje gången på raken säger i den pågående säkerhetspolitiska debatten här på PT-debatt.
Så här lät det den 1 februari: "Sverige ska vara en kompetent samarbetspartner och tillsammans med andra bidra till fred och säkerhet i Sverige, i vårt närområde och långt bort." Och så här lät det den 8 februari: "Alliansregeringen bygger nu säkerhet tillsammans med andra, solidaritetsförklaringen är en del, liksom det ökade nordiska och EU samarbetet." Och så här heter det i Johan Johanssons nu aktuella inlägg den 16 februari: "Kriser ska hindras från att eskalera och hindras att komma hit genom samverkan med andra. Det går inte att se ett hot som bara drabbar ett land i närområdet och lämnar de andra opåverkade. Vi bygger säkerhet tillsammans med andra och vi ska både kunna ge och ta emot hjälp."
Alltså om Estland i morgon invaderas av ryssarna så gäller "Estlands sak är vår". När ryssarna i andra världskrigets inledningsskede hösten 1939 angrep Finland, så hade vi en utrikesminister som sa just så. Alltså "Finlands sak är vår". Men han fick avgå. Och vi gick inte i krig för Finland. Men i nästa storkrig ska vi göra det för Estland. Det är alltså inte bara ett territoriellt självförsvar byggt på allmän värnplikt som av Johan Johanson och hans kollegor i riksdagen bytts ut mot sin motsats, ett nykolonialt insatsförsvar byggt på yrkeskrigare.
Också de konkreta ställningstaganden (Nej till "Finlands sak är vår" till exempel) som höll oss utanför andra världskriget har av Johan Johansson och hans kollegor bytts ut mot sin motsats, utlovade ställningstaganden (Ja till "Estlands sak är vår " till exempel) som kommer att dra in oss i nästa omfördelningskrig. Och båda dessa systembyten har alltså genomförts utan att svenska folket tillfrågats. Och om Johan Johansson får bestämma inte heller kommer att tillfrågas om. Det är det svenska folkstyret anno 2013.
Bo Persson
Så här lät det den 1 februari: "Sverige ska vara en kompetent samarbetspartner och tillsammans med andra bidra till fred och säkerhet i Sverige, i vårt närområde och långt bort." Och så här lät det den 8 februari: "Alliansregeringen bygger nu säkerhet tillsammans med andra, solidaritetsförklaringen är en del, liksom det ökade nordiska och EU samarbetet." Och så här heter det i Johan Johanssons nu aktuella inlägg den 16 februari: "Kriser ska hindras från att eskalera och hindras att komma hit genom samverkan med andra. Det går inte att se ett hot som bara drabbar ett land i närområdet och lämnar de andra opåverkade. Vi bygger säkerhet tillsammans med andra och vi ska både kunna ge och ta emot hjälp."
Alltså om Estland i morgon invaderas av ryssarna så gäller "Estlands sak är vår". När ryssarna i andra världskrigets inledningsskede hösten 1939 angrep Finland, så hade vi en utrikesminister som sa just så. Alltså "Finlands sak är vår". Men han fick avgå. Och vi gick inte i krig för Finland. Men i nästa storkrig ska vi göra det för Estland. Det är alltså inte bara ett territoriellt självförsvar byggt på allmän värnplikt som av Johan Johanson och hans kollegor i riksdagen bytts ut mot sin motsats, ett nykolonialt insatsförsvar byggt på yrkeskrigare.
Också de konkreta ställningstaganden (Nej till "Finlands sak är vår" till exempel) som höll oss utanför andra världskriget har av Johan Johansson och hans kollegor bytts ut mot sin motsats, utlovade ställningstaganden (Ja till "Estlands sak är vår " till exempel) som kommer att dra in oss i nästa omfördelningskrig. Och båda dessa systembyten har alltså genomförts utan att svenska folket tillfrågats. Och om Johan Johansson får bestämma inte heller kommer att tillfrågas om. Det är det svenska folkstyret anno 2013.
Bo Persson
fredagen den 8:e februari 2013
Libyen, Mali och kolonialismens revansch
De påstått "humanitära" bombningarna av Libyen 2011 underlättade för kolonialismens come back i Afrika.
Landet med Afrikas högsta och jämnast fördelade välstånd bombades ner i en avgrund av fattigdom, våld, splittring och klientstatselände. Kontroll av Libyens, och därmed hälften av Afrikas kända oljeresurser, säkrades åt angriparna.
Stora utvecklingsprojekt, finansierade av libyska oljepengar, gick i stå. Det minskade Afrikas ekonomiska oberoende.
Libyen, grundare av Afrikanska Unionen och enhetssträvandenas banérförare, hade blockerat planerna på en amerikansk militärbas på kontinenten. I år ska USA stationera en brigad på minst 3000 man permanent i Afrika som ansluter till de tusentals irreguljära militärer som redan finns där, samt upprätta en snabbinsatsstyrka.
Al Qaida i norra Afrika fick vapen för att under Natos ledning bidra till att krossa det oberoende Libyen. Sammanbrottet i Libyen ledde till omfattande instabilitet och till att också libyska statens vapen kom ut i hela regionen.
Destabiliseringen tjänade imperialismens intressen enligt den gamla devisen: Att söndra för att härska.
Frankrikes intervention i Mali betingas inte av omsorg om mänskliga rättigheter. Redan efter två veckors bombningar hade UNHCR registrerat 7300 flyktingar från Mali i Mauretanien, Niger och Burkina Faso och över en halv miljon beräknas vara på flykt inom landet.
Snarare är det omsorgen om Malis och regionens resurser av olja, guld och uran som är motivet. Minns att Al Qaida lever i symbios med västliga underrättelsetjänster och gör nytta än som "vän" (Libyen och Syrien) och än som "fiende" (Afghanistan, Pakistan, Mali).
Olle Svenning skrev 2 februari i Aftonbladet om Francafrique, en nykolonialistisk militär- och valutaallians för kontroll av Väst- och Centralafrika under fransk överhöghet.
Råvaror exporteras till Frankrike till underpris, oljeutvinningen tas om hand av giganterna Total och Elf med ofta kriminella metoder, billigt uran från Niger forslas till Frankrike.
Samtidigt som Mali är Afrikas tredje största producent av guld är landet ett av de fattigaste i världen. 75 % är analfabeter. De val som planeras under ockupation blir en skenprocess ägnad att skydda Frankrikes intressen och inte demokratiska rättigheter, enligt Svenning.
"Jag tror att det var nödvändigt och jag tror att det var bra", uttalar Carl Bild i Svenska Dagbladet om den franska bomboffensiven. Sverige står, som vanligt numera, i kö för att hugga in i kriget.
Inte märkligt med en krigsmakt som ställts om för att under utländsk ledning kunna angripa andra stater och folk. Och när enorma vinster genereras av export av mer högteknologiska dödsbringande vapen per capita än något annat land i världen.
Ulf Bjerén
Karlskrona
Publicerad Sydöstran 13-02-08
Landet med Afrikas högsta och jämnast fördelade välstånd bombades ner i en avgrund av fattigdom, våld, splittring och klientstatselände. Kontroll av Libyens, och därmed hälften av Afrikas kända oljeresurser, säkrades åt angriparna.
Stora utvecklingsprojekt, finansierade av libyska oljepengar, gick i stå. Det minskade Afrikas ekonomiska oberoende.
Libyen, grundare av Afrikanska Unionen och enhetssträvandenas banérförare, hade blockerat planerna på en amerikansk militärbas på kontinenten. I år ska USA stationera en brigad på minst 3000 man permanent i Afrika som ansluter till de tusentals irreguljära militärer som redan finns där, samt upprätta en snabbinsatsstyrka.
Al Qaida i norra Afrika fick vapen för att under Natos ledning bidra till att krossa det oberoende Libyen. Sammanbrottet i Libyen ledde till omfattande instabilitet och till att också libyska statens vapen kom ut i hela regionen.
Destabiliseringen tjänade imperialismens intressen enligt den gamla devisen: Att söndra för att härska.
Frankrikes intervention i Mali betingas inte av omsorg om mänskliga rättigheter. Redan efter två veckors bombningar hade UNHCR registrerat 7300 flyktingar från Mali i Mauretanien, Niger och Burkina Faso och över en halv miljon beräknas vara på flykt inom landet.
Snarare är det omsorgen om Malis och regionens resurser av olja, guld och uran som är motivet. Minns att Al Qaida lever i symbios med västliga underrättelsetjänster och gör nytta än som "vän" (Libyen och Syrien) och än som "fiende" (Afghanistan, Pakistan, Mali).
Olle Svenning skrev 2 februari i Aftonbladet om Francafrique, en nykolonialistisk militär- och valutaallians för kontroll av Väst- och Centralafrika under fransk överhöghet.
Råvaror exporteras till Frankrike till underpris, oljeutvinningen tas om hand av giganterna Total och Elf med ofta kriminella metoder, billigt uran från Niger forslas till Frankrike.
Samtidigt som Mali är Afrikas tredje största producent av guld är landet ett av de fattigaste i världen. 75 % är analfabeter. De val som planeras under ockupation blir en skenprocess ägnad att skydda Frankrikes intressen och inte demokratiska rättigheter, enligt Svenning.
"Jag tror att det var nödvändigt och jag tror att det var bra", uttalar Carl Bild i Svenska Dagbladet om den franska bomboffensiven. Sverige står, som vanligt numera, i kö för att hugga in i kriget.
Inte märkligt med en krigsmakt som ställts om för att under utländsk ledning kunna angripa andra stater och folk. Och när enorma vinster genereras av export av mer högteknologiska dödsbringande vapen per capita än något annat land i världen.
Ulf Bjerén
Karlskrona
Publicerad Sydöstran 13-02-08
onsdagen den 6:e februari 2013
Strålkastaren på Telia
Lars Nyberg är dumpad som VD för TeliaSonera, han som skulle slutföra utförsäljningen av Teliaaktien – efter att bruden först klätts upp. Nyberg ramlade alltså av och huvuduppdraget hamnade i malpåse! Hur kunde det gå så snett för en idog man?
Lars Nyberg startade med att Uzbekistan var ett tillåtet land – så länge det samarbetade med USA och var ett verktyg för dess Afghanistankrig. Uzbekistan var alltså lika lovligt som Saudi-Arabien fortfarande är. Under sådana omständigheter är affär bara affär och TeliaSonera hann etablera sig stort! Varför skulle någon ställa näsvisa frågor, när landets samarbete med världens största demokrati löpte fint och smärtfritt?
Så skakas förutsättningarna om. Uzbekistan stänger USA:s militära baser under 2008 – och påbörjar ett samarbete med Ryssland. Som genom ett trollslag upptäcks, vilken vidrig diktatur landet är. Ingen på TeliaSonera tänkte snabbt nog på hur anletsdragen skulle ordnas! Därför har VD nu fått gå – slutar på egen begäran som termen lyder – och i slutänden kanar stora delar av styrelsen ut, trots att den från början bara så lydigt följt husse i spåren.
För att vända på en femöring krävs specialträning. Är man stor kan det av naturen vara svårt att hänga med.
Och så överraskande, korruptionsåklagaren får mål i mun och talar väldigt mycket klartext. När hände något sådant senast i ett stort sammanhang?
Visst känner vi alldeles för väl igen lössen på gången? Saddam Hussein var en alldeles hyvens kille, så länge han krigade mot Iran! Brist på vapen hade han inte heller. Han var så duktig, fast han gasade ihjäl tusentals människor – utan stora protester från omvärlden, när det skedde! För då hade dessa fasansfulla sanningar ingen funktion. De viktiga medierna, dvs. massmedierna, var därför upptagna med att titta åt annat håll.
Men så svängde vinden. Svenska lastbilar fick inte säljas där de nyss såldes. Då blev det miljonböter. För det hade blivit sanktionstider. Med en halvmiljon döda barn i spåren. Det tyckte Madeleine Albright var värt priset och ingen här finner hennes uppriktiga mening chockerande!
Visst är det så, många här är bra på att bli rent professionellt upprörda, när det passar, inte minst i alla dessa statsunderstödda(!) NGO: er, liksom fondplacerares etikvakter. De fungerar i alla fall i den riktning strålkastaren "råkar" vara påslagen. Ingen är ofin och kollar vem som håller i denna strålkastare och än mindre undersöker vad som händer, där det inte lyser! Visst finns det många sorters tjänsteandar!
Jan Hagberg
Lars Nyberg startade med att Uzbekistan var ett tillåtet land – så länge det samarbetade med USA och var ett verktyg för dess Afghanistankrig. Uzbekistan var alltså lika lovligt som Saudi-Arabien fortfarande är. Under sådana omständigheter är affär bara affär och TeliaSonera hann etablera sig stort! Varför skulle någon ställa näsvisa frågor, när landets samarbete med världens största demokrati löpte fint och smärtfritt?
Så skakas förutsättningarna om. Uzbekistan stänger USA:s militära baser under 2008 – och påbörjar ett samarbete med Ryssland. Som genom ett trollslag upptäcks, vilken vidrig diktatur landet är. Ingen på TeliaSonera tänkte snabbt nog på hur anletsdragen skulle ordnas! Därför har VD nu fått gå – slutar på egen begäran som termen lyder – och i slutänden kanar stora delar av styrelsen ut, trots att den från början bara så lydigt följt husse i spåren.
För att vända på en femöring krävs specialträning. Är man stor kan det av naturen vara svårt att hänga med.
Och så överraskande, korruptionsåklagaren får mål i mun och talar väldigt mycket klartext. När hände något sådant senast i ett stort sammanhang?
Visst känner vi alldeles för väl igen lössen på gången? Saddam Hussein var en alldeles hyvens kille, så länge han krigade mot Iran! Brist på vapen hade han inte heller. Han var så duktig, fast han gasade ihjäl tusentals människor – utan stora protester från omvärlden, när det skedde! För då hade dessa fasansfulla sanningar ingen funktion. De viktiga medierna, dvs. massmedierna, var därför upptagna med att titta åt annat håll.
Men så svängde vinden. Svenska lastbilar fick inte säljas där de nyss såldes. Då blev det miljonböter. För det hade blivit sanktionstider. Med en halvmiljon döda barn i spåren. Det tyckte Madeleine Albright var värt priset och ingen här finner hennes uppriktiga mening chockerande!
Visst är det så, många här är bra på att bli rent professionellt upprörda, när det passar, inte minst i alla dessa statsunderstödda(!) NGO: er, liksom fondplacerares etikvakter. De fungerar i alla fall i den riktning strålkastaren "råkar" vara påslagen. Ingen är ofin och kollar vem som håller i denna strålkastare och än mindre undersöker vad som händer, där det inte lyser! Visst finns det många sorters tjänsteandar!
Jan Hagberg
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)